”Björnen kommer!” Hela förordet

Björnen kommer! har blivit hyllad av en enig recensentkår men kritiserats av andra debattörer – som menar att Ryssland och den politiska ledningens agerande och avsikter aldrig bör framställas i försonande ljus. I bokens förord förklarar Mattias Göransson vad som väckte hans intresse för ämnet.

***

En sak tycktes irritera Hannes Råstam nästan lika mycket som att han hade cancer, och det var att det svenska rättsväsendet tog sådan tid på sig att fria Sture Bergwall.

»I december har det gått tre år sedan den första Quickdokumentären sändes«, sade han till mig hösten 2011. »Att han friats från ett mord, och sedan ett till, och har beviljats resning för ett tredje, fjärde och femte – det räknas liksom inte. Först när domarna är nere på noll, då är det klart. Det är bara att hoppas att man fortfarande lever då.«

Det handlade inte om att Hannes Råstam, Sveriges mest noggranna undersökande journalist, själv behövde denna bekräftelse från rättsväsendet. Att Bergwall var oskyldig till de mord han påstått sig ha utfört, under namnet Thomas Quick, var Råstam säker på långt innan SVT sände intervjun där denne tog tillbaka sina erkännanden. Problemet var den auktoritetstroende svenska offentligheten. Så länge någon av de åtta morddomarna kvarstod spelade det ingen roll att Quickutredarnas belägg var publikt söndersmulade: de ansvariga för rättsskandalen skulle klamra sig fast vid dessa juridiska halmstrån, och landets medier låta dem orera fritt i opartiskhetens namn.

Samtidigt var väntan spännande. Den svenska historien rymmer gott om fall där anklagelseakterna pulveriserats fullständigt, men där rättsväsendet valt att blunda för fakta. Hannes beskrev det som att han hade klättrat längst ut på en trädgren när han oskyldigförklarade landets mest ökända seriemördare. Att Hannes och alla som satt sig in i saken visste att han hade rätt hindrade inte att någon jurist ändå avfärdade någon resning, på basis av grupptryck och någon framletad teknikalitet. Då skulle grenen sågas av och Hannes trovärdighet åka i backen.

Mot slutet av 2011 stod det klart att han aldrig skulle få uppleva finalen på den delen av berättelsen. Han skulle heller inte hinna färdigställa den bok han höll på med: Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare. Hannes Råstam och jag var egentligen inte särskilt nära vänner, men jag arbetade och bodde nära hans lägenhet i Göteborg och hälsade på honom så ofta jag kunde under hans sjukdomstid. Hannes bad mig att hjälpa honom i mål med boken, så långt som möjligt vid hans sida och därefter enligt hans instruktioner.

 

Att stryka ner det enorma materialet var en intellektuell utmaning. Vad skulle vi exempelvis göra med trädet?

Ett av alla led i Quickutredarnas »bevisning« var att Bergwall i en skog där ett mord påstods ha skett – men ingen kropp hade påträffats – sades ha ritat en symbol i ett träd, som sedan återfunnits »på den plats han angivit« med ett utseende som »motsvarade hans beskrivning«. Även givet att detta stämde var det obegripligt att saken kunde tas som belägg för något annat än själva trädangreppet, men domstolen hade köpt resonemanget utan vidare spisning.

Hannes var så förtjust i denna trädhistoria att han hade ägnat åtskilliga manussidor åt den. Idén om inristningen hade nämligen fötts under en av Bergwalls seanser med psykologiprofessorn Sven Åke Christiansson, som förmodligen inspirerats av sin favoritförfattare Thomas Harris – seriemördaren i romanen Röd drake ristar in symboler i träd. När Bergwall väl hummat att han ägnade sig åt samma hobby hade professorn undrat var, och fått svaret att det var vid en tjärn. Där återfanns inga trädristningar, varför polisen letade vidare tills man fann ett skadat träd på en annan plats i skogen. Bergwall ombads beskriva skadan, men vägrade, varpå polisen gjorde en egen teckning som godkändes av Bergwall. Voilà: ett mordbevis, såvida man hoppade över att skadan inte alls beskrivits av Bergwall och att trädet heller inte fanns där han sagt. För övrigt var trädet så ungt att det inte kunde ha varit mer än en slana då det påstådda mordet skulle ha begåtts.

Resonemanget ströks. Läsaren skulle orka igenom boken också. Det viktiga var att förklara att alla indicier var granskade och avfärdade, samt själva systematiken bakom utredarnas bedrägeri.

Vid sidan av dessa manusdiskussioner såg Hannes till att banka in källkritikens fundamenta i mig. Utöver att alltid söka efter ursprunget till olika uppgifter och sortera dem kronologiskt, inskärpte han vikten av att söka så många källor som möjligt, även misstänkt felaktiga, för att – som Hannes uttryckte det – »bemästra hela materialet«. Endast då kan man genomskåda de betydelseglidningar och det vaga språk som kännetecknar potentiella falsarier.

Det som inte uttrycks med precision döljer ofta osäkerheter eller tvetydigheter, och med sådana följer risken för felgrundade slutsatser. Att många människor, eller till och med alla utom du själv, hävdar samma åsikt är ovidkommande såvida de inte kan redovisa sakliga argument som håller för en granskning.

Det som gjorde Quickfallet så fascinerande var hur utredarnas och den breda allmänhetens kritiska tänkande sattes ur spel så snart idén om en seriemördarkannibal hade fått fäste. Att minst ett tiotal välrenommerade experter och journalister hade avfärdat Quick som mytoman redan innan Råstam tog sin an fallet spelade inte någon roll – alla motargument hade sköljts bort i floden av medial och juridisk konsensus.

Lika spännande var envisheten hos de direkt inblandade. Det enda fysiska beviset efter åratal av brottsplatsundersökningar var en centimeterstor benbit, som därför lyftes fram av utredarna i intervjuer och debatter. Efter Hannes TV-dokumentärer granskades den för första gången i ett laboratorium, och visade sig då vara ett stycke trä. Den enda effekten det fick på de ansvariga var att de plötsligt menade att detta fragment inte alls var särskilt intressant, och heller aldrig hade varit det.

 

Hannes Råstam begrep aldrig varför kretsen kring Quickutredningen agerade som den gjorde. Handlade det om dumhet, illvilja eller opportunism? Eller en kombination? Eller om olika saker för olika inblandade? Råstam kunde bara gissa, och för honom – precis som för de åklagare, utredare och domare som tröskade sig igenom resningsärendena tills Sture Bergwall slutligen var helt friad – spelade det inte så stor roll.

Själv var jag lika frågande. Innan Hannes dog lovade jag honom att även tala för boken i olika intervjuer och debatter. Det var ett löfte jag ångrade många gånger om. För Quickutredarna rubbades inte det minsta lilla. Istället var det som om boken gav dem ny energi – och medierna spred beredvilligt deras irrationella motattacker. Som mest absurt blev det när Göran Lambertz, domare i Högsta domstolen, envisades med att Bergwall var skyldig – redan det ett övertramp i en fungerande rättsstat – genom att framhålla … det skadade trädet.

Vad var det för fel på karln? Allt från egna vänner och kollegor till Leif GW Persson och specialistläkare på Karolinska sjukhuset hörde av sig med förslag, men saken förblev en psykologisk gåta.

Journalisten Dan Josefsson vägrade låta frågan förbli obesvarad. Tack vare att han tidigare hade skrivit en populärpsykologisk bok lyckades han lura flera av nyckelpersonerna att han stod på deras sida, och nästla sig in i deras idévärld. Allt vilade på en pseudovetenskaplig psykoanalytisk teori om bortträngda minnen, och tron på att vuxna brottslingar återgestaltade övergrepp de utsatts för i barndomen. Teorin fick terapeuterna kring Quick att svälja hans lögner med hull och hår, och eftersom terapeuternas inrättning sågs som Sveriges bästa godtog även åklagaren och polisutredarna deras verklighetsbeskrivning. Tillsammans byggde de upp en intern logik där verkligheten var underställd förklaringsmodellen, och tron på den var det sammanhållande kittet. Precis som i en bokstavstroende religiös sekt. Denna blinda och missriktade tro på den så kallade expertisen hade därefter överförts till domstolarna, och i nästa led till massmedierna och allmänheten.

I oktober 2013 redovisade Dan Josefsson sina slutsatser i boken Mannen som slutade ljuga, och sedermera anslöt sig den statliga Quick-kommissionen till samma förklaring i sin drygt 700 sidor långa rapport.

 

Personligen var jag färdig med Quickskandalen, men det är svårt att gå oförändrad genom en sådan upplevelse. Med Hannes Råstams gärning och förmaningar i färskt minne följde jag ubåtsjakten hösten 2014. Från den utsiktspunkten var det hjärtskärande tydligt att Försvarsmakten och de svenska massmedierna uppvisade exakt den vanföreställningarnas anatomi som jag precis lärt mig känna igen.

Först jagade man en ubåt, sedan hette det att det kunde ha varit flera, eller i varje fall en miniubåt. De få indicier som framlades var påfallande vaga. Trots det var marinen säker, och därmed även massmedierna och politikerna.

Själv var jag gammal nog att minnas första gången miniubåtar kom på tal. Då, i början av 1980-talet, fylldes kvällstidningarna av fantasieggande teckningar av små larvfotsförsedda farkoster som krälade fram på bottnarna i den svenska Östersjöskärgården. Min bästa kompis Magnus och jag blev så gripna att vi själva byggde en sådan ubåt av lego: han var inne på tekniklego och konstruerade larvfötterna och framdrivningsmekanismen, medan jag, som föredrog vanligt lego, byggde skrovet. Sedan körde vi runt med resultatet på vardagsrumsgolvet hemma hos hans föräldrar.

Av den anledningen följde jag sedan allt som framlades om detta slags farkost genom åren. Trots ivriga och systematiska efterforskningar, under flera decennier och över hela jorden, kunde marinen aldrig lägga fram ett enda belägg för deras existens. De hade bara förekommit i militärernas fantasi, samt i en legoversion i ett radhus söder om Göteborg.

Vid ubåtsjakten 2014 var det kritiska tänkandet ändå återigen som bortblåst från den svenska offentligheten. Inte ens när ubåtsjägarnas egen »benbit« – i det här fallet ett inspelat ljud från vad som antagits vara en ubåt – visade sig vara ett misstag, rubbades övertygelsen.

Minst lika intressant var hur mönstret från denna ubåtsjakt snart upprepades både till lands och i luften, med ständiga påståenden om ryskt spionage och flygkränkningar. Allt togs för sanningar utan vidare granskning eller analys. Under en extra intensiv period våren 2016 resulterade fällandet av en TV-mast, en överbelastningsattack mot svenska massmedier och tekniska problem med Arlandas flygledningssystem i att myndighetspersoner, politiker och andra opinionsbildare på fullaste allvar talade om ett »ryskt hybridkrig«, och att detta var över oss.

 

Efter att ha skrivit några artiklar om fenomenet i magasinet Filter började jag leka med tanken på att skriva en hel bok. Men ville jag verkligen klättra ut på den grenen?

Få saker är mer otacksamma än att ifrågasätta den svenska övertygelsen om att Ryssland hotar oss, och redan artiklarna ledde till motangrepp i bland annat Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Samtidigt visade mina belackares irritation och sätt att resonera – svepande, känslostyrt, osakligt – att jag var något spännande på spåren. Extra minnesvärt var Erik Helmersons inlägg på DN:s ledarsida, där han menade att jag blundade för den ryska förstörelsen av Tjetjenien, nämnde bombangrepp i Syrien, refererade till Neville Chamberlain – premiärministern som så aningslöst avfärdat hotet från Adolf Hitler – samt skrev att han själv var »skitskraj för Putin«.

Det var just denna rädsla som var så intressant. Vad byggde den på egentligen? Vilka illdåd ryssarna än ägnar sig åt på andra håll så kan hoten inte per automatik överföras till Sverige. Hur jag än sökte kunde jag inte finna några hållbara bevis för att Ryssland ens var särskilt intresserat av vårt land, istället fann jag långa indiciekedjor av typen ett skadat träd finns i en skog som ligger vid en tjärn där någon kanske har dött. Om jag ens fick så mycket: för de flesta som yttrar sig om ämnet är hotet från Ryssland en truism, något de inte anser sig behöva förklara.

Men det var inte detta som slutligen fick mig att skriva den här boken, utan de helt andra reaktioner jag också mottog efter mina artiklar. Många som hörde av sig med ryggdunkningar och glada tillrop var militärer från alla vapenslag – från fotfolk ända upp till Försvarsstaben och den militära underrättelsetjänsten. Andra arbetade på riksdagen, Säpo, Försvarsdepartementet eller andra centrala myndigheter. Ytterligare några var veteraner med historiska erfarenheter som gjorde att de kände igen sig i det jag skrev.

Dessa människor tipsade om händelser jag borde titta närmare på eller bidrog med sina kunskaper när jag försökte begripa mig på olika pågående skeenden. Några av dem hamnade i slutändan i den här boken. I vissa fall mot löfte om anonymitet och källskydd. Enligt deras bedömning är det sociala priset för en avvikande mening för högt; några menar att de även i anonymiserat skick riskerar att förlora sina jobb.

Denna fruktan säger något om den konformism och likriktning som präglar Rysslandsfrågan, åtminstone i perioder. Som många påpekar i den här boken har det alltid funnits och kommer alltid att finnas människor som ropar: »Björnen kommer!« De tillhör oftast den så kallade pansartriangeln, en socialt hårt sammanflätad allians mellan Försvarsmakten, försvarsindustrin och de politiker, opinionsbildare och PR-konsulter som tjänar sitt levebröd inom den militära sfären. För att de ska vinna gehör krävs dock vissa betingelser, där den främsta stavas rädsla. Har rädslan väl slagit rot kan de mest fantastiska påståenden tas för sanningar, de mest märkliga idéer förefalla logiska och de mest kostsamma satsningar framstå som rimliga. Att den ryska björnen trots alla varningsrop inte har kommit på över 200 år, glöms bort i upphetsningen.

Det är nu inte enbart pansartriangelns fel. Ett lika tungt ansvar vilar på landets massmedier. Människor grundar en väldigt liten del av sin verklighetsuppfattning på egna upplevelser, och är därför beroende av att de kan lita på att journalister utför sitt jobb utifrån faktagranskning och källkritik. Under researcharbetet för denna bok har det varit svårt att inte bli illa berörd av den slappa, felaktiga och direkt destruktiva rapportering som många av mina kollegor gjort sig skyldiga till genom åren. Den uppfattningen delar jag med flertalet av de intervjuade.

Andra som skrivit om den svenska idén om ett ständigt hot från Ryssland har skildrat dess djupt historiska rötter, men jag nöjer mig med att gå tillbaka till 1946. Det är tiden sedan dess som präglat de människor som formar den föreställningsvärld vi nu lever i.

***

Vill du veta mer? I Björnen kommer! läser du om 60 års ryssrädsla och hjärnspöken – och vad dessa har gjort för militärens satsningar och prioriteringar i dag. Det är viktig och delvis tidigare okänd svensk nutidshistoria. Beställ boken här.

Julklappstipsen haglar!

Låt tomten ta med sig en nalle! Flera recensenter rekommenderar  nu Mattias Göranssons Björnen kommer! som julläsning:

»Mattias Göranssons genomgång av den gamla rysskräckens nutida former blir en klassiker.« Torsten Kälvemark

»Med den här boken kvalificerar sig Göransson som Årets journalist.« Åsa Linderborg

»En livsviktig lektion i kritiskt tänkande i en tid där risken för ett nytt meningslöst europeiskt krig, typ 1914, är större än på många år.« Carsten Palmær

 

»En av årets viktigaste svenska böcker«

Även Svenska Dagbladet och Gunnar Wiman analyserar Björnen kommer! i en Under Strecket-artikel som också tar upp Masha Gessens nya bok Framtiden är historia. Det totalitära Rysslands återkomst. Wiman skriver att Björnen kommer! »påminner om i hur hög grad Ryssland i olika skepnader har påverkat den svenska verkligheten. Och på ett plan handlar böckerna om samma sak: hur objektiv och evidensbaserad kunskap får ge vika för kollektiva vanföreställningar.«

Wiman menar att Mattias Göranssons framställning är problematisk vad gäller de senaste årens utveckling, men landar i: »Icke desto mindre är Björnen kommer! en av årets viktigaste svenska böcker – en rungande partsinlaga för kritisk granskning och mot hypotesdrivna verklighetsbeskrivningar. Här finns lärdomar att dra, inte bara när det gäller säkerhetspolitik och ubåtar, utan på alla samhällsområden där positioner blir allt viktigare än evidens och fakta.«

Hela artikeln här (premium).

 

Fint mottagande av »Björnen kommer!«

Aftonbladet har redan utsett Björnen kommer! till årets julklapp. Nu har boken även recenserats i Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och tidningen Journalisten.

»Mattias Göranssons bok borde läsas av alla som genom åren har sysslat med ubåtsjakter och ryssrädsla. Den har inget personregister, och det är synd. Men det kanske är meningen. Då måste alla, både de som hängs ut och de som Göransson tar stöd hos, läsa boken för att få veta om de finns med.«
/Dagens Nyheter

»Björnen kommer! är en gedigen och viktig granskning som Filterredaktören nu släpper i väg till vargarna.«
/Göteborgs-Posten

»Vad Mattias Göransson lyckas visa med boken är egentligen tre saker: att Försvarsmakten ljuger återkommande och ofta, att den inte sällan är understödd av dramatisk rapportering, samt att vår rädsla saknar proportioner. Det här är oerhört nyttig läsning för journalister.«
/Tidningen Journalisten

Aftonbladet utnämner »Björnen kommer!« till årets julklapp

Aftonbladet levererar den första recensionen av Mattias Göranssons bok om den svenska ryssrädslan; hur den uppstått och vem som göder och drar nytta av den:

”Det är ett imponerande material han har samlat och han vet hur han ska presentera det. Hans bok kommer att reta gallfeber på somliga och bekräfta vad andra länge har misstänkt.
Björnen kommer! är smart komponerad, spännande och välskriven och ofta direkt rolig, vilket i vår kultur brukar tolkas som att den knappast är värd att tas på allvar, men tro mig – det är den. November har knappt börjat, men jag tvekar inte att utnämna årets skandalbok till årets julklapp.”

Läs hela recensionen här!

Björnen kommer 31 oktober!

Med hjälp av tidigare hemligstämplat material och helt nya fakta från högt uppsatta källor inom bland annat Försvarsmakten, säkerhetspolisen och rikets politiska ledning reder Mattias Göransson i Björnen kommer! ut vad ryssarna gjort mot oss förr och nu — men framför allt vad de bevisligen inte har gjort och gör.

Förhandsbeställ boken här!

Ange rabattkod Björnen i kassan så bjuder vi på portot!

Du kan också beställa boken direkt hos Adlibris och Bokus.