Linda Nordlund har fel igen

Torsdagen den 12 oktober publicerade Svenska Dagbladet en ledare där Linda Nordlund angrep Filters artikel om svenska ubåtsjakter (»Sillarna anfaller!«). I sin text spred hon några av de myter och vanföreställningar som intill denna dag kännetecknar ubåtsrapporteringen i Sverige, varför jag samma eftermiddag skickade en replik till Svenska Dagbladet. Redaktör Tove Lifvendahl meddelade att hon inte avsåg att publicera mitt inlägg i papperstidningen samt att det skulle publiceras digitalt först sedan Nordlund själv författat en replik till min replik; detta skedde fyra dagar senare, och då på undanskymd plats.

Inledningsvis ifrågasätter jag om detta förfarande är förenligt med öppen debatt och god pressetisk sed. Därutöver vänder jag mig mot att Linda Nordlund återigen angriper mig på falska grunder.

  • Nordlund erkänner att hon hade fel i fråga om den P3-dokumentär hon hänvisade till i sin första ledare, men tillägger: »Vad dokumentären däremot visar är att ryska TV-dokumentärer och böcker har bekräftat att sovjetiska specialförband genomförde intrång i flera staters vatten – även Skandinavien.« Men utöver att P3-dokumentären utgör ett välkänt exempel på okritisk och substanslös ryktesspridning gällde saken aldrig huruvida sovjetiska specialförband någonsin varit någonstans i Skandinavien. Frågan var huruvida jag förringat beläggen för sovjetisk och/eller rysk undervattensverksamhet i Sverige från 1980 och framåt. Nordlund blandar bort korten.
  • Därefter påstår hon att jag inte känner till hur dykfarkoster används, och citerar en tysk artikel från 1994 där en före detta KGB-general uttalar sig generellt om submarin taktik. Nordlund glider därigenom undan de specifika svagheter jag påpekade vad gällde hennes påståenden om incidenter vid Lidingö 1983 respektive 1987. Apropå dykfarkosterna kan jag citera min kommande bok Björnen kommer!, som tar upp fenomenet med deras begränsade kapacitet och hur marinen tog sig runt problemet med hjälp av fantasin: »Men marinens analytiker lät sig inte hejdas. Istället utökade man återigen sin indiciekedja med tänkta element, i det här fallet större ubåtar eller ytfartyg som kunde utgöra dykfarkosternas baser i svenskt vatten. Men det fanns ingen underrättelseinformation om konventionella sovjetiska ubåtar som kunde hysa en Triton, inga avslöjande satellitfoton. Inga av de ›professorsfartyg‹ och ombyggda trålare som kunde bära dykfarkoster observerades heller i närheten av de svenska ubåtsjakterna. Så man granskade lastutrymmena på de fartyg från östländerna som råkade befinna sig i närheten och undersökte deras skrov i jakt på dolda luckor. Även där kammade man noll.« Linda Nordlund tycks mena att denna potentiella förklaringsmodell, som alltså aldrig har materialiserats vad gäller de svenska incidenterna, går att likställa med bevisning. Där har hon fel, precis som de företrädare för marinen som förfäktar denna ovetenskapliga resonemangsmetod.
  • Nordlund påpekar därefter att jag bara nämner en av de personer som förekommer i de TV-program från 1996 som hon menar utgör belägg för sovjetiska undervattensintrång. Att jag tog upp den anonyme »Sergej« hänger ihop med att enbart han är relevant i sammanhanget: denna mytoman, med sina påståenden om kärnvapenminor av plast, är den enda som påstår sig har varit i Sverige (i svenska floder, till råga på allt). Nordlund tycker att jag borde ha nämnt Velerjan Asejev istället, och skriver att han »berättar att syftet med undervattenskränkningarna var att öva besättningen och att inhämta underrättelser«. Det må vara hänt, men har inte med saken att göra: Asejev påstår aldrig att han varit i Sverige, därutöver redovisas att hans tjänstgöringstid ligger 20 år bakåt i tiden; vad han än talar om inträffade alltså före 1976. Eftersom Nordlund tycks så förtjust i dessa program rekommenderar jag henne att studera dem mer noggrant nästa gång. De utgör som sagt ett utmärkt exempel på den oseriösa journalistik som förföljt och alltjämt förföljer detta ämne.
  • Linda Nordlund hänvisar till en sida i Emil Svenssons memoarer där en rysk före detta ubåtskapten, utan att redovisa ett enda konkret belägg eller nämna en enda verifierbar detalj, säger till Emil Svensson att ryssarna »visst har varit i svenska vatten under hela 1980-talet«. Att Nordlund och Svensson anser att detta lösryckta och anonyma påstående – sagt över en vodka, enligt Emil Svensson – har sin plats i en seriös debatt är ett uttryck för just det problem min bok tar upp: den personliga övertygelsen har A) satt det kritiska tänkandet ur spel, och B) tillåtits övertrumfa allmänt vedertagen bevisföring och bevisvärdering. Fenomenet känns igen från Quickfallet.
  • Sist men inte minst låter Nordlund Emil Svensson argumentera för att U137 var på ett spionuppdrag. Utöver att Svenssons uttalande utgör ytterligare ett exempel på min poäng – han redovisar teorier, inte bevis, och tycks inte förstå skillnaden – är det försåtligt på så vis att han hoppar över samtliga förhållanden som talar emot hans egen tes. För den som vill veta mer om saken rekommenderar jag min bok, som kommer ut i slutet av oktober.

Om dagens och gårdagens Ryssland kan man tycka olika, precis som åsikterna går isär om den svenska försvarsmakten och dess insatser. Fakta kan däremot aldrig ersättas av övertygelser, hur djupt kända de än må vara. Det hoppas jag att både Linda Nordlund och Svenska Dagbladet håller med om, i dessa tider av »fake news« och propaganda.

 

Mattias Göransson, chefredaktör för magasinet Filter samt författare till boken Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag.

Författare: Mattias Göransson

Mattias Göransson, chefredaktör för magasinet Filter samt författare till boken Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag.