Fint mottagande av »Björnen kommer!«

Aftonbladet har redan utsett Björnen kommer! till årets julklapp. Nu har boken även recenserats i Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och tidningen Journalisten.

»Mattias Göranssons bok borde läsas av alla som genom åren har sysslat med ubåtsjakter och ryssrädsla. Den har inget personregister, och det är synd. Men det kanske är meningen. Då måste alla, både de som hängs ut och de som Göransson tar stöd hos, läsa boken för att få veta om de finns med.«
/Dagens Nyheter

»Björnen kommer! är en gedigen och viktig granskning som Filterredaktören nu släpper i väg till vargarna.«
/Göteborgs-Posten

»Vad Mattias Göransson lyckas visa med boken är egentligen tre saker: att Försvarsmakten ljuger återkommande och ofta, att den inte sällan är understödd av dramatisk rapportering, samt att vår rädsla saknar proportioner. Det här är oerhört nyttig läsning för journalister.«
/Tidningen Journalisten

Aftonbladet utnämner »Björnen kommer!« till årets julklapp

Aftonbladet levererar den första recensionen av Mattias Göranssons bok om den svenska ryssrädslan; hur den uppstått och vem som göder och drar nytta av den:

”Det är ett imponerande material han har samlat och han vet hur han ska presentera det. Hans bok kommer att reta gallfeber på somliga och bekräfta vad andra länge har misstänkt.
Björnen kommer! är smart komponerad, spännande och välskriven och ofta direkt rolig, vilket i vår kultur brukar tolkas som att den knappast är värd att tas på allvar, men tro mig – det är den. November har knappt börjat, men jag tvekar inte att utnämna årets skandalbok till årets julklapp.”

Läs hela recensionen här!

Linda Nordlund har fel igen

Torsdagen den 12 oktober publicerade Svenska Dagbladet en ledare där Linda Nordlund angrep Filters artikel om svenska ubåtsjakter (»Sillarna anfaller!«). I sin text spred hon några av de myter och vanföreställningar som intill denna dag kännetecknar ubåtsrapporteringen i Sverige, varför jag samma eftermiddag skickade en replik till Svenska Dagbladet. Redaktör Tove Lifvendahl meddelade att hon inte avsåg att publicera mitt inlägg i papperstidningen samt att det skulle publiceras digitalt först sedan Nordlund själv författat en replik till min replik; detta skedde fyra dagar senare, och då på undanskymd plats.

Inledningsvis ifrågasätter jag om detta förfarande är förenligt med öppen debatt och god pressetisk sed. Därutöver vänder jag mig mot att Linda Nordlund återigen angriper mig på falska grunder.

  • Nordlund erkänner att hon hade fel i fråga om den P3-dokumentär hon hänvisade till i sin första ledare, men tillägger: »Vad dokumentären däremot visar är att ryska TV-dokumentärer och böcker har bekräftat att sovjetiska specialförband genomförde intrång i flera staters vatten – även Skandinavien.« Men utöver att P3-dokumentären utgör ett välkänt exempel på okritisk och substanslös ryktesspridning gällde saken aldrig huruvida sovjetiska specialförband någonsin varit någonstans i Skandinavien. Frågan var huruvida jag förringat beläggen för sovjetisk och/eller rysk undervattensverksamhet i Sverige från 1980 och framåt. Nordlund blandar bort korten.
  • Därefter påstår hon att jag inte känner till hur dykfarkoster används, och citerar en tysk artikel från 1994 där en före detta KGB-general uttalar sig generellt om submarin taktik. Nordlund glider därigenom undan de specifika svagheter jag påpekade vad gällde hennes påståenden om incidenter vid Lidingö 1983 respektive 1987. Apropå dykfarkosterna kan jag citera min kommande bok Björnen kommer!, som tar upp fenomenet med deras begränsade kapacitet och hur marinen tog sig runt problemet med hjälp av fantasin: »Men marinens analytiker lät sig inte hejdas. Istället utökade man återigen sin indiciekedja med tänkta element, i det här fallet större ubåtar eller ytfartyg som kunde utgöra dykfarkosternas baser i svenskt vatten. Men det fanns ingen underrättelseinformation om konventionella sovjetiska ubåtar som kunde hysa en Triton, inga avslöjande satellitfoton. Inga av de ›professorsfartyg‹ och ombyggda trålare som kunde bära dykfarkoster observerades heller i närheten av de svenska ubåtsjakterna. Så man granskade lastutrymmena på de fartyg från östländerna som råkade befinna sig i närheten och undersökte deras skrov i jakt på dolda luckor. Även där kammade man noll.« Linda Nordlund tycks mena att denna potentiella förklaringsmodell, som alltså aldrig har materialiserats vad gäller de svenska incidenterna, går att likställa med bevisning. Där har hon fel, precis som de företrädare för marinen som förfäktar denna ovetenskapliga resonemangsmetod.
  • Nordlund påpekar därefter att jag bara nämner en av de personer som förekommer i de TV-program från 1996 som hon menar utgör belägg för sovjetiska undervattensintrång. Att jag tog upp den anonyme »Sergej« hänger ihop med att enbart han är relevant i sammanhanget: denna mytoman, med sina påståenden om kärnvapenminor av plast, är den enda som påstår sig har varit i Sverige (i svenska floder, till råga på allt). Nordlund tycker att jag borde ha nämnt Velerjan Asejev istället, och skriver att han »berättar att syftet med undervattenskränkningarna var att öva besättningen och att inhämta underrättelser«. Det må vara hänt, men har inte med saken att göra: Asejev påstår aldrig att han varit i Sverige, därutöver redovisas att hans tjänstgöringstid ligger 20 år bakåt i tiden; vad han än talar om inträffade alltså före 1976. Eftersom Nordlund tycks så förtjust i dessa program rekommenderar jag henne att studera dem mer noggrant nästa gång. De utgör som sagt ett utmärkt exempel på den oseriösa journalistik som förföljt och alltjämt förföljer detta ämne.
  • Linda Nordlund hänvisar till en sida i Emil Svenssons memoarer där en rysk före detta ubåtskapten, utan att redovisa ett enda konkret belägg eller nämna en enda verifierbar detalj, säger till Emil Svensson att ryssarna »visst har varit i svenska vatten under hela 1980-talet«. Att Nordlund och Svensson anser att detta lösryckta och anonyma påstående – sagt över en vodka, enligt Emil Svensson – har sin plats i en seriös debatt är ett uttryck för just det problem min bok tar upp: den personliga övertygelsen har A) satt det kritiska tänkandet ur spel, och B) tillåtits övertrumfa allmänt vedertagen bevisföring och bevisvärdering. Fenomenet känns igen från Quickfallet.
  • Sist men inte minst låter Nordlund Emil Svensson argumentera för att U137 var på ett spionuppdrag. Utöver att Svenssons uttalande utgör ytterligare ett exempel på min poäng – han redovisar teorier, inte bevis, och tycks inte förstå skillnaden – är det försåtligt på så vis att han hoppar över samtliga förhållanden som talar emot hans egen tes. För den som vill veta mer om saken rekommenderar jag min bok, som kommer ut i slutet av oktober.

Om dagens och gårdagens Ryssland kan man tycka olika, precis som åsikterna går isär om den svenska försvarsmakten och dess insatser. Fakta kan däremot aldrig ersättas av övertygelser, hur djupt kända de än må vara. Det hoppas jag att både Linda Nordlund och Svenska Dagbladet håller med om, i dessa tider av »fake news« och propaganda.

 

Mattias Göransson, chefredaktör för magasinet Filter samt författare till boken Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag.

Replik till Linda Nordlund

Linda Nordlund (SvD 12/10) har läst ett bokutdrag i Filter som handlar om skandalen kring det så kallade typljudet – marinens viktigaste tekniska bevis under 80- och 90-talens ubåtsjakter. Minst 50 typljudsobservationer klassificerades som »säker« ubåt och ytterligare minst 30 som »sannolik« ubåt. Därutöver följde marinen en resonemangsmodell där olika »bevis« ansågs stärka varandra, varför typljudet i realiteten stagade upp åtskilliga hundra observationer. Marinen spelade in 51 timmar av detta ljud – som alltså skapades av sillstim.

I sin ledare raljerar Linda Nordlund över att jag inte nämnt helt andra ubåtsincidenter, och kallar detta för »både grunt och snudd på vilseledande«. Artikeln i Filter är dock ett utdrag ur min kommande bok Björnen kommer!, vilket anges tydligt. I boken redovisas ett mycket stort antal påstådda kränkningar, liksom de obefintliga bevisen för desamma (boken publiceras till månadsskiftet).

Nordlund räknar själv upp påståenden som hon hävdar utgör bevis på sovjetiska undervattenskränkningar. Samtliga är felaktiga och/eller irrelevanta. I korthet:

  • Att U137 var på spionuppdrag snarare än navigerade fel saknas det än i dag, 36 år senare, belägg för. Att teorierna är många är en annan sak.
  • Den observation av en påstådd miniubåt vid Lidingöbron 1983 som Nordlund tar upp är ett av tusentals tvetydiga ögonvittnesmål under dåliga ljusförhållanden. Det som skiljer ut just detta är att marinen påstår sig ha registrerat ett bottenspår i området. Dessvärre går uppgiften inte att verifiera: handlingen saknas i arkiven. Därutöver hänvisar företrädare för marinen till en sovjetisk dykfarkost – Triton 2 – som saknade tryckskrov, hade en driftstid på tolv timmar och gick i sex knop, vilket gör att den inte kan ha tagit sig till platsen.
  • Att sprängämnen fyra år senare återfanns i plastkassar i samma fjärd förklaras rimligen med slumpen. Påsarna återfanns vid en brygga samt vid strandkanten, vilket talar för att de dumpades från land; att någon skulle orkestrera en smugglingsaktion under Östersjön medelst än i dag okända undervattensfarkoster och därefter placera den i så fall viktiga materielen där den enkelt återfanns av vanliga svenskar faller på sin egen orimlighet.
  • Vidare hänvisar Nordlund till ett TV-program från 1996 där en före detta sovjetisk militär påstås bekräfta sovjetiska undervattensoperationer i Sverige. Denne »Sergej« – anonym och med förvrängd röst i programmet – talar om »kärnvapenminor av plast« och »satellitstyrda torpeder« som ryssarna skulle ha placerat ut i den svenska skärgården med miniubåtar »av lättmetall« med »glaskupoler«, och så vidare. Hans orimliga påståenden, varav inga styrks i programmet och inga heller har styrkts därefter, sammanfaller med uttalanden från en ryss som marina analysgruppens förre chef Emil Svensson avhandlar i sina memoarer. Om denne skriver Svensson: »Jag börjar undra om det är en galning eller provokatör som sitter framför mig.« Oavsett vilket finns dessa TV-program, de var nämligen två, numera på SVT:s Öppet arkiv: Reportrarna, Det hemliga ubåtskriget samt De hemliga vapnen. Se dem gärna – de utgör utmärkta exempel på den ovederhäftighet och brist på källkritik som intill denna dag kännetecknar rapporteringen om ubåtsincidenterna.
  • Sist men inte minst hänvisar Nordlund till ett radioprogram, P3 Dokumentärs Kidnappningsförsöket på Peter Wallenberg och den sovjetiska kartläggningen, med bland annat amatörhistorikerna Joakim von Braun och Lars Gyllenhaal. Detta är inte platsen för att gå igenom dess otaliga felaktigheter och ogrundade spekulationer, utan enbart Linda Nordlunds påstående att den före detta kaptenen Gennadij Sizikov där sägs bekräfta att Sovjetunionen i fredstid kränkt svenska vatten med miniubåtar. Rimligen syftar hon på att programmet citerar följande ur en rysk dokumentär: »Miniubåten Piranja väckte ett särskilt intresse hos utländska underrättelsetjänster. Flera gånger deklarerade våra nordiska marina grannar att de protesterade mot närvaron av spionerande Piranjor vid deras kuster.« Därefter rings nämnde Sizikov upp, och får frågan om Sverige åsyftas. Han svarar jakande. Men det han bekräftar är alltså enbart att Sverige anklagade ryssarna – inte att anklagelserna stämmer. Nordlunds tolkning speglar programmakarnas, men är icke desto mindre gripen ur luften.

Linda Nordlund avslutar sin text med sitt egentliga ärende: »Att inte bygga upp vår förmåga att bevaka och försvara våra kuster – det vore århundradets hjärnsläpp.« Om detta kan man tycka olika, men att »bevaka och försvara våra kuster« utifrån de myter och vanföreställningar hon själv ger uttryck för kan inte gynna någon.

 

Mattias Göransson, chefredaktör för magasinet Filter samt författare till boken Björnen kommer! Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag.

Björnen kommer 31 oktober!

Med hjälp av tidigare hemligstämplat material och helt nya fakta från högt uppsatta källor inom bland annat Försvarsmakten, säkerhetspolisen och rikets politiska ledning reder Mattias Göransson i Björnen kommer! ut vad ryssarna gjort mot oss förr och nu — men framför allt vad de bevisligen inte har gjort och gör.

Förhandsbeställ boken här!

Ange rabattkod Björnen i kassan så bjuder vi på portot!

Du kan också beställa boken direkt hos Adlibris och Bokus.